Förklaringen då

Bäst att förklara föregående post.

Som ni vet har jag pratat mycket om en speciell flicka. Allt har känts bra det senaste men saker har ändrats. Denna oerhört fina flicka som jag tycker mycket om och som tycker likaså om mig har efter att vi sågs i början av helgen insett att känslorna inte växer sig starkare än så här. Kanske hade jag lite av den känslan när jag åkte därifrån för jag minns att jag satt och tänkte att ”jag känner mig inte nykär” allt känns bra men det spritter inte i kroppen. Dessutom anser jag att jag begick ett misstag som var för ”på” när jag var där. Iofs så frågade jag flera ggr om det var ok och fick svaret att javisst! När jag ändå ville gå undan så blev jag ombedd att stanna kvar. Tyvärr blev det en klassisk kille/tjej krock här..

Hur är det här med att vara nykär då? Måste man det? Frågar man mig, som inte letar efter ”lite skojj” utan någon att kunna se en framtid i livet med så säger jag nej. Nykärskänslan finns kvar ett tag men försvinner sedan så sakteliga. Jag har haft ett förhållande på 4 år, vi bodde ihop i två, så jag vet. (Det tog inte slut för att vi inte tyckte om varandra, snarare för att vi var på olika ställen i livet. Jag började lugna ner mig, tyckte att jag hade utforskat det mesta och ville planera en framtid i Värnamo, där vi kunde jobba, leva och bo och även ge oss ut i världen från, hon var tyvärr inte riktigt där och det var det som bröt oss isär). Det är mer tryggheten att ha en man tycker mycket om och som man delar de stora sakerna i livet med som jag letar efter. Jag trodde denna tjejen kände lika dant men hon kanske bara inte är där än, vad vet jag..

Har sett mycket fram emot detta. Att kunna ge mig ut å resa, bara dela livets härliga och även svåra dagar tillsammans och dessutom i en framtid skaffa barn, hus å allt.

Tycker nog det gick lite fort här på slutet, vi kunde ju gett det en riktig chans. Önskar jag kunde påverka så det blev så.. För det kunde blivit något ruskigt fint av detta!

Har inte varit ute å rest så mycket det senaste, har inte direkt haft någon reskamrat som givit mig motivationen att planera och spara inför en resa. Det hade jag till häromdagen. Kanske har jag kvar reskamraten, men jag vet inte. Jag vill nog mer ändå. Det får framtiden utvisa. Har i alla fall inte planerat mycket inför sommaren då jag bara sett att jag vill komma närmare denna tjejen. Nu går detta i kras, ska det bli en ny 2007? Med 20h timmar rally om dygnet? Nää det tror jag inte. Jag har fått en känsla av att jag vill hitta någon, nu. Någon som jag kan ge mig ut i världen med, planera en framtid med och bara hålla om när det är svårt.

Hoppas detta förklarar föregående post lite grann. Finns säkert mer jag vill skriva men det är inte lämpligt just nu då jag sitter på jobbet. Måste dock skriva av mig lite för jag kan inte koncentrera mig direkt just nu.

De närmsta veckorna är jag nog inte mig själv. Till mina kompisar, ta hand om mig är ni snälla! Ni har gjort det förr å ställde upp när jag å Frida delade oss. Gör samma fina jobb igen är ni snälla. Jag behöver er!