Turn the Page

Ja, riktigt så fort går det inte. Har varit i denna situationen förr och vett att det tar sin lilla tid innan man blir människa igen. Senast tog det ett halvår innan jag kände mig någorlunda social. Det var iofs efter 4 års förhållande, men det tar sin tid.

Hur gör man nu då? Vad ska jag göra nu då?

Det är mycket tankar. För tillfället är det väl messt att se till att hålla huvvet över ytan å inte deppa ner totalt, inte så lätt kanske. Det viktigaste är att fylla sina dagar till 110%, det hjälper en att somna på kvällen med, det är dådet är värst.. Men så fort det blir lite tomrum i dagen så rusar tankarna.

Igår var det styrketräning, han sitta en stund vid datorn inann tyvärr. Efter träningen åkte vi å kikade på en fotbollsmatch. Kom hem vid nietiden satt vid datorn och pratade med den fina vännen Pophie!! Lade mig rätt tidigt för jag hade inte sovit mer än någon timme natten till igår.

Har nu varit mer eller mindre vaken sedan 0400. Vaknar jag på naten somnar jag inte igen, då rusar tankarna.

Vad tänker jag på då? Jo såklart, varför? vad händer nu? vi hade ju planerat så mycket.. eller i alla fall börjat på. Jag hade nog mycket mer planerat i mitt huvud..

Vi skulle iväg på semestern på ett äventyr, vi hade två alternativ att välja mellan, detta blir det väl inget av nu antar jag.. eller? Jag vet inte, vill hon? vill jag? hur känns det om några veckor? Det är en så fin tjej så att förlora henne som både vän och flickvän skulle kännas dubbelt så tungt. Trots att jag sagt annat till henne. Har såklart hunnit tänka lite sedan dess..

Varför-tankarna snurra ju på i hög takt med såklart. Där kommer man aldrig fram till nåt men däremot går de ofta över i om.. om hon ångrar sig, var gör man då? Jag vet inte, skulle helt klart vilja ge detta en chans. Men men.. sånt brukar inte hända. Har väntat en lång tid på att få träffa henne vilket jag nu till slut fick, skulle jag göra det igen? Absolut! Jag ångrar inget! Det var värt chansen, vi verkade ju vara på så lika ställen i livet, och det var ju inte heller det som stjälpte. Tycker att det gick lite väl fort faktiskt, önskar verkligen detta en chans till. Men det är ju inte jag som bestämmer och inte heller kan jag påverka hennes känslor.

Innan visste jag nog inte sådär jätteexakt vad för typ av tjej jag letade efter, men när jag träffade Emelie så insåg jag direkt, det är så här jag vill hade ju! Det här har jag tänkt på men aldrig fått chansen till. Vilka drömmar hon har, och jag dras med av när hon pratar om dom, och hon förverkligar dom och det är det hon lever för, helt underbar tjej! Detta ville jag ju vara en del av. Finns det fler sånna tjejer? Undrar det, detta är nog den enda jag träffat i alla fall.

Försöker planera upp mina kommade veckor för att få detta att gå så smärtfritt som möjligt, får bara inte bli sittande framför datorn. Men kvällarna är svåra som sagt.

Inte dags att bläddra blad än känns det som, detta måste ältas ett litet tag till först. Och visst finns den där, tanken, tänk om, om hon ångrar sig...